0
 
 
 

Bakgrund

 

Från den dagen vi föds bär vi med oss ett arv som går i led flera årtionden, generationer och livsvärldar genom tiden. Det arvet bär på historia, traditioner och berättelser. Det är ett kretslopp i ständig förnyelse. Landsbygden blir glesare och hantverk blir till massproduktion. Trender vi människor lever genom och bidrar till, men som vi fortfarande kan påverka. 


Mina rötter slog sin rot på landsbygden i östra delen av Skaraborg, vid kanten av sjön Örlen, nämligen i Fagersanna. Jag fick axla ett arv som genom släktled värnat om det som finns runtom oss, familjen, platsen och hemmet. Jag är uppvuxen i ett hus där “det kommer folk från höger och vänster med ett paket grillkorv och öl utan att det ens var planerat”, som min kusin en gång uttryckte sig. En kultur som präglat mig själv till att ta livet mer för vad det egentligen är och betyder, vilket för mig handlat om att våga älska det jag har.

Jag är familjekär och har alltid varit. Genom min uppväxt har släkten funnits nära. Dörren hos mormor var alltid öppen för en omgång saft och bullar till kvällsmat, där morfar mer än gärna berättade om sin tid i Gaza som FN-soldat vid köksbordet. Farfar tog ofta med mig ut i skogen för att plocka kantareller och jag fick lyssna till när han sjöng mellan hans väl bevarade svampställen. Vi, tillsammans med farmor, var kreativa på alla sätt och hittade alltid på djävulstyg ihop.

Det arv vi bär påverkar oss, men är en rikedom utan mått räknat. Vi lär oss av det, men väljer hur vi kan och vill förvalta den kunskapen. I livet finns det alltid människor som kommer och går, likaså ting som går sönder och byggs upp. Jag har utifrån de tankar valt att leda mitt arv vidare, på det sätt som jag gör det bäst, genom mina kreativa lösningar och min påhittighet. Med småbarn hemma blir det många barnmatsburkar på hög, men istället för att slänga alla dessa tog jag istället vara på dem och skapade någonting nytt. Där växte idéen om att kunna förankra en dröm om ett eget varumärke, som nu ska gå under namnet Tg. Spaak. 

Det har egentligen aldrig varit så att jag tvivlat på varken Fagersanna eller mitt liv här. Jag gjorde en vända till Karlstad efter skoltiden, jobbade inom hemtjänsten och cyklade mycket. Det var tufft. Inte för att jag hade dålig kondition eller för att cykeln var utan växlar. Utan för att det helt plötsligt fanns regler om hur jag var tvungen att cykla. Hemma fanns det varken lampor, gällande trafikregler eller vitmålade linjer över asfalten. 

Så, jag flyttade hem igen. Dels för att kunna cykla ner till sjön med en schampoflaska och handduken över axeln, för en hårtvätt innan läggdags. Att veta vem som bor i varje hus och bemöta sina grannar med en hälsning. Desto mer jag tänker på det, handlar det om att inte behöva längta bort, då det bästa i mitt liv faktiskt innebär att vara hemma, med de jag älskar och trivs allra bäst med. 

Jag bär ett arv med kärlek, visdom och livsglädje som jag lärt av familjen Andersson på Slingvägen. Nu ska jag i mitt hem, tillsammans med Petter och vår son Tage, fortsätta leva som mina släktled lär. 

 

 

 

 

Tage Spaak

 

Tage Spaak, född 1916, var en vacker man, ståtlig på något vis. Han var ren och ordentligt klädd, alltid med en näsduk i fickan och skrumpna, blekta tatueringar på ena underarmen. Han var gift med Ingrid och far åt fem barn, varav ett av dem heter Lillemor och är min mormor. Tage var grovarbetare till yrket och fiskade mycket året om. Han älskade naturen. Under våren ympade han vänners äppelträd och han cyklade nästan varje dag fram tills han dog. Även fast han nästintill var blind på slutet. Han var en mycket envis man med andra ord. 

Vi, barnbarns barn, brukade sitta i hans knä medan han berättade humoristiska och inlevelsefulla historier. Han var duktig på att berätta, liksom på att skriva. Han skrev sig en poesisamling, som idag finns bevarad. Tage var varm, hjälpsam och omtyckt i sin bygd, vilket nog gjorde honom till den folkkära gubbe han blev och var. 

 
 
1.JPG